Besviken, men trots det hoppfull.

Fick ett mail idag, ett svar på en jobbansökan jag skickat in för ett par veckor sen:

Tack för din ansökan. Tyvärr kan vi inte gå vidare med dig i rekryteringsprocessen eftersom du inte har den mångåriga erfarenhet som vi söker.

Visst är jag lite besviken även om beskedet inte kom speciellt överraskande. Man hoppas ju alltid. Och jag hoppas ju alltid hitta nåt bättre så jag kommer från mitt nuvarande skit. Men samtidigt som jag blev lite besviken så blev jag konstigt nog glad över att de skrev det där om att jag inte hade så stor erfarenhet som de ville ha. Det betydde ju att de faktiskt läst min ansökan och ansträngt sig lite och t.o.m. bemödat sig med att ge en konkret anledning till varför jag inte fick jobbet.

Alla som har sökt jobb vet hur jobbigt det är att få de där breven eller mailen där alla som sökt jobbet får samma korta, koncisa och (för dom) bekväma besked:

Rekryteringsprocessen är nu klar. Tack för visat intresse.
Ja, varsågod!

Ett sådant besked säger ju ingenting, man vet inte vad man föll på. Visst kan man ringa runt till ställena man sökt på och fråga vad som fattades, vad som kan förbättras till nästa gång. Men hur många engagerar sig så egentligen? Eller det kanske det är många som gör? Jag har aldrig gjort det. Jag har accepterat faktum och gått vidare.

I dagens mail fick jag iaf ett konkret besked och jag uppskattar det och tycker genom det att stället verkar engagerat och bra. Det var ytterligare ett bevis på att erfarenhet är vad som krävs, så det gäller att kämpa på och hålla ut. Jag menar inte att jag gillar att det är så, för det är ju svårt att få erfarenhet om man inte får chansen nån gång. Men nu är det ju ofta så och då får man nog se till att gilla läget.

Jag är en flickvän som snart spricker av stolthet och förväntan. Min M är duktig och hans vän W likaså och det är så roligt att så många tycker som jag. Recensioner och artiklar vittnar om det, kan inte fatta att det är min skatt det handlar om.

Bla, bla, bla... och ett musiktips!

Är tillbaka i Göteborg efter en kort men intensiv helg i Blekinge. Hann med att träffa mor, bror, farmor och farfar, gå på bröllop och umgås med M's mamma och sambo. Har haft det sååå bra verkligen!

Helgens ätande var verkligen under all kritik, kan inte fatta att jag misshandlar min kropp så. Har stillat det dåliga samvetet lite (ytterst mini-pytte-lite, men ändå) genom att promenera den timmen det tar att gå hem från jobbet.

Ledig imorgon och då ska jag försöka lista ut ett sätt att sy mina gardiner.... Kanske kan få snylta på en kompis symaskin (får väl snabblära mig att sy då...) eller får jag lämna in dom till nån. Det är nog busenkelt fixat, men jag har tummen mitt i handen så jag kanske inte fixar det själv.

Musiktips:
Familjen är grymt bra! Måste höras!! Klicka på Det snurrar i min skalle, lyssna och jämför med den version som Krånne har gjort. Vilken är bäst?

Mötte upp min M idag och hade dejt på espressohouse där vi avnjöt god caffe latte och cappuccino samt macka och paj. M åt pajen och jag åt mackan, sen avslutade jag med en numera nästan given Naturdiet Kanel. Mumma! Så ja jag åt ju då en måltid (som den där naturdieten ska innehålla) OCH en macka. Är väldigt medveten om det där, men när M sa "Men, ska du äta den där också, är inte det som en hel måltid?" så blev jag skitsur och snäste av honom, för det ska han minsann inte lägga sig i!

M klagar aldrig på min vikt, han snarare prisar min kropp minst fyra ggr om dagen... Så jag vet inte varför han ville kommentera den där naturdieten. Kanske för jag själv gnällt över min just nu bristande självdisciplin...

Sprang på toaletten och när jag kom tillbaka såg M lite lurig ut och sneglade in på caféet. Jag vände mig om och ser Anders Svensson (ni vet fotbollsspelaren). Inte visste jag han var så snygg. Snygg mörkgrå kostym hade han. Och vi undrade vad han gjorde på stan och köpte kaffe när det ska spelas match ikväll...

Begav mig sedan och skrev ett italienska-prov, har nämligen sökt en italienska-kurs till hösten och då kunde man göra ett sånt prov om man inte har dokumenterade kunskaper i språket. Jag ångrar att jag sökte den kursen i första hand och att jag tog socialrätten i andra hand. Men jag tror jag kan stryka italienskan från listan efter kvällens prov eftersom jag rent ut sagt sög på det! Har läst italienska i totalt 20 veckor i mitt liv och inte pratat språket sedan sommaren 2004. Så klart som fan det gick dåligt, hade inte orkat bry mig om att repetera nåt heller. Så jag hoppas jag kommer in på socialrätten!

Kollade på Criminal minds innan jag gick och la mig igår och avsnittet var så otäckt att jag drömde mardrömmar inatt. Blä. En och annan orm slank in i drömmen också så troligen spökade mitt universeum-besök också.

Usch, känns alldeles obekvämt i kroppen att vakna efter otäcka drömmar... Det blir ju inte bättre av att veta jag ska iväg till jobbet och vara där heeela dagen. Förhoppningsvis åker vi en tur till ikea och då kan jag passa på att köpa hem gardiner till mig privat, och då har ju jobbdagen helt plötsligt varit till lite nytta ändå!

Ringde och bokade bil nu som vi ska hyra i helgen när vi ska på bröllop... Har ju bara sladdlös telefon och den pep genom hela samtalet eftersom den höll på att lägga av. Frustrerande eftersom ljudet försvann då den pep, så tjejen jag pratade med hörde inte mig. Så hon fick upprepa det mesta hon sa stackarn.... Jaja, måste nog köpa en vanlig telefon så man slipper det problemet.

Skön dag idag! Brände mig dock lite på bröstet när jag satt och pratade med J i solen. Vi sågs idag och gick en sväng på Universeum, men det var ingen speciellt angenäm upplevelse p.g.a. alla ormar som fanns överallt!! Det var terrarier överallt med ormar i och med min fobi blir det väldigt väldigt obehagligt! Började nästan lipa en gång när jag var tvungen att gå förbi en orm för att komma vidare i regnskogsdelen som vi var i. Hua, ryser av bara tanken på det. J berättade att hon och hennes familj haft många majsormar när hon var liten och då brukade syskonen skoja med varandra och stoppa in ormarna i munnen, låtsas att de hade nån mat i munnen eller nåt och sen gapa och överraska varandra. Sååå äckligt!!

Kom sen hem på eftermiddagen och åt lite smarrig pasta med nån räk- och kräftstjärtsröra jag slängde ihop. Sen vart jag så rastlös och så kom jag ihåg vad jag skrivit här igår. Att jag ju skulle ut och springa. Så ja jag klädde mig och begav mig ut, promenerade 20 minuter raskt först sen sprang jag i ynka tio minuter. Trodde lätt att jag sprungit minst 20 eftersom jag var sååå trött och flåsig och eftersom jag hade kommit så långt! Kanske springer jag för fort?

Undrar om jag är jäkligt snygg eller om jag ser jäkligt dum ut när jag springer, för folk glodde som tusan på mig.

Lägger in ett roligt klipp.

Morgondagens planer

Imorgon ska jag:

• Träffa J och gå på Universeum, hon "bjuder" dvs. hon har kommit över två Göteborgspass så det är gratis inträde. Gratis är gott så då ska man passa på!
• Jag ska också ägna mig åt någon form av fysisk aktivitet. Självklart ska jag cykla till Universeum, men det blir nog något mer. Jag har lite planer på att försöka mig på att jogga lite. Så det blir en rask promenad med lite joggning emellanåt har jag bestämt. Har ju aldrig sprungit nån gång typ så det är lika bra att börja lugnt.
• Möta M efter han slutat jobbet och kolla på tyger till gardiner.

Det där med träning förresten, det känns så onödigt nu! Jag är så mjuk och plufsig och bröllop/kompis examen/säsong för mindre kläder är redan kommen så det känns lönlöst och meningslöst att träna nu när det ändå inte kommer ge resultat. Det är en del av mig som tänker så.

En del tänker: ja men träna röven av dig och ät pyttelite så du rasar lite i vikt och storlek nu på några veckor då.

En tredje del tänker: träna lagom och ät hyfsat sunt nu så kommer det kännas bra iaf psykiskt att det händer något i kroppen.

Ena dagen är det del nr 1 som bestämmer över mig, sen andra dagen är det del 2 och ja, ni fattar, nästa dag är det del 3 som har övertaget.

Kroppsnoja is a bitch.

MarsTV på Storan!

Min M -synthpopstjärnan! Så stolt är jag över min grabb och hans polare! Spelningen igår var sååå bra, de var så grymt duktiga!

Seg idag, drack mycket igår och la mig sent. Då blir det som det blir.

En kille hemifrån tog sin bil och körde de 35 milen hit igår för att kolla in spelningen, kul med engagemang från kompisar från förr! Vi partajade här hemma på förfest och han blev ordentligt full. Han drack sin första drink kl 14, och det gjorde iofs jag också men jag hade ett rätt långt uppehåll till min nästa drink efter det. Det hade inte han, han fortsatte i snabb takt och var som sagt rejält laddad. Sist jag såg honom pratade han som om han hade talfel och ramlade in i några stolar... På natten försvann han från klubben, gick ut och åt sa han när M ringde honom. Han hittade inte till oss så han fick rådet att ta en taxi till vår adress så skulle vi mötas hemma. Efter nån timme så ringde M honom igen och han svarade inte. M fortsatte ringa med jämna mellanrum, utan att få svar, så vi blev självklart oroliga. Så full som han var, i en stad han inte hittar i. Kommer hem och ser att han bil är borta! Oron steg... Hade han tagit bilen och kört?! Då måste han så klart krockat nånstans tänkte vi och fortsatte ringa honom. Inget svar. Vi sov ett par timmar och ringde igen på morgonen, inget svar. Så vi ringde polisen för att se om de hört nåt, men det hade de inte. Kl 11 ringer han... Hemifrån sitt!!! Då har han, full som ett ägg, kört 35 mil hem på natten så han anlände hemma hos sitt kl 8 på morgonen!

Jag blev så förbannad!!! Självklart lättad över att höra han mår bra, men så ARG för han inte kunde höra av sig och säga att han mådde bra! Han hade nog med förstånd att manövrera en bil, hitta ut från stan och köra hela vägen hem, men inte att bara skicka ett sms för att säga det. Troligen fattade han att han gjorde fel så han ville göra det i smyg, men vi trodde ju att det hade hänt en olycka.

Inte nog med att han riskerade sitt eget liv, han riskerade dessutom andras liv! Det spelar ingen roll hur mycket man än sköter sig och håller hastighetsgränser, har bälte och kör nykter, för det finns alltid nån idiot som ser sig allsmäktig och får bete sig som de vill.

Tänk om han åkt fast, han hade ju blivit av med körkortet på plats och varit tvungen att ta om det. Börja på noll igen med körlektioner osv. Man får tacka gud att det inte hände något, främst att ingen kom till skada. Hade han åkt fast och blivit av med körkortet hade jag tyckt det vore rätt åt honom.

Fan alltså, den idioten.

MEN! Förutom den incidenten så var gårdagen och kvällen helt jäkla suverän! Hade trevligt folk hemma på förfest och spelningen var som sagt sååå lyckad. Och att se M så glad, uppspelt, stolt, nervös, upprymd...det är så härligt!

www.myspace.com/marstv
www.musikenligtjerry.se (det inlägget som skrev 19/5)

Diet och musik.

Smakade en sån där Naturdiet Kanel idag, och OH MY vad god den var!! Smakar precis som sån där CoCo, en marabouchoklad-sort ni vet. Jäklar så god! Problemet med de där godbitarna som jag tycker att Nutrilett Bars är (särskilt brownie-smaken) och Naturdiet (KANEL!) är att jag vill äta dom jämt, som godis typ. Samtidigt som jag äter annan mat och det är ju inte riktigt det som är meningen. Man ska ju byta ut måltider mot de där grejerna... Så äter jag både dom OCH mat så resulterar det i att jag äter mer kalorier än innan... Typiskt.

I helgen har vi besök av W så att Mars Tv är komplett och kan förbereda sig inför sin spelning imorgon! Jäklar vad roligt det ska bli! Först förfest hemma, sen utgång på Storan för att se Mars Tv's första spelning ever. Och jag ska leka groupie så klart.

Dagens plan.

Idag ska jag minsann läsa lite, MÅSTE ta tag i sexologin så jag klarar tentan... Hua, måste måste måste! Fattar inte varför det är så svårt att hitta motivationen, jag tycker ju att det är roligt egentligen.

Är fortfarande förkyld så någon motion ger jag mig inte på idag... Idag heller. Usch vad jag känner mig...mjuk? Plufsig? Japp. Känns ju jättebra inför sommaren... No.

Ska iväg och fika med S innan det är dags för kvällens föreläsning, DET ska iaf bli roligt!

Snart kommer min M hem, han slutar 12 idag. Tidigt, ja, men han började 6 imorse så han har ändå hunnit jobba 6 timmar. De senaste två dagarna då han stigit upp 4 har jag inte ens hört honom, varken klockan eller när han pussar mig hejdå. Det är ju tur det inte är jag som måste gå upp 4 om dagarna, hade nog inte klarat det... Duktiga M.

Sådär ja, nu har jag slut på anledningar att inte plugga så jag får väl återgå till soffan, boken och teet och göra lite nytta då.