Eeeh, ingen aning?!

Väntade på att ett bord skulle bli ledigt på det fik vi skulle fika på efter maten igår. Jag står och väntar då de två tjejerna är på väg att gå. Så stannar den ena till, tittar på mig med ett STORT leende och säger "nej men HEEEJ!" Jag försöker lite diskret titta bakom mig för att se om hon hälsar på nån annan, för jag hade ingen aning om vem tjejen var! "Det var längesen, du har vuxit upp ser jag" säger hon till mig och jag inser att jag verkligen borde veta vem detta var. Så jag gjorde det man bör göra i en sådan situation; jag låtsades. Jag sa, med ett förhoppningsvis lika varmt leende som hon gav mig, "Men ååh, jag kände knappt igen dig!" Jag pratade på om mig själv, gjorde allt för att undvika hamna i en pinsam situation som skulle innebära att jag var tvungen att avslöja att jag inte visste nånting om människan jag pratade med. Det visade sig att hon jobbar som psykiatrihandläggare och att hon bott här i sju år nu. Så hon är alltså från Blekinge antar jag. Hon avslutade med att säga "Jättekul att träffa dig, hälsa mamma" Det är alltså genom mamma hon vet vem jag är och som jag borde veta vem hon är. Blir svårt att fråga mamma vem det var eftersom jag inte kan beskriva henne bättre än genom yrket, och att hon såg ut att vara i 35-årsåldern.

Så här i efterhand är jag lite orolig för att det märktes att jag inte hade en susning om vem hon var, trots att jag just under tiden vi pratade tyckte jag skötte det rätt bra.